Jag läser Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 5”. Knausgård gillar långa meningar.
Ofta radar han huvudsatser efter varandra, vilket ger ett driv i den detaljrika texten:
”Det var en tillfällighet, jag hade hängt med Yngve ut för att ta en öl efter jobbet,
han träffade några han kände, vi följde med hem till en av dem, det tändes levande ljus,
serverades te, spelades några lugna skivor.”
Ibland skjuter Knausgård också in satser i meningarna, vilket skapar
långa meningar som dessutom blir mer svårlästa:
”Först när ljusen från färjeläget dök upp där framme, fortfarande långt bort,
bara några små lysande punkter i det djupa mörkret, men som tack vare båtens höga fart
snart skulle glida upp längs sidan och kasta ljus över väntsalen med biljettluckan,
de två väntande bussarna, några bilar och en klunga med människor som antingen
skulle stiga ombord eller möta någon, gick jag in igen.”
Ibland stöter jag på långa och svårlästa meningar när jag klarspråksgranskar facktexter.
Då arbetar jag oftast om dem, till exempel så här:
Före: ”Kan revisorn konstatera att årsredovisningen i alla väsentliga avseenden är
upprättad enligt det tillämpade finansiella ramverket, att styrelsens förslag till disposition
av bolagets vinst eller förlust är förenligt med aktiebolagslagen samt att styrelsen,
och i förekommande fall verkställande direktören, inte har vidtagit någon åtgärd
som kan innebära ersättningsskyldighet mot företaget, så tillstyrker revisorn att
årsstämman fastställer resultat- och balansräkning samt tillstyrker
vinstdispositionen och ansvarsfriheten.”
Efter: ”Revisorn styrker att årsstämman fastställer resultat- och balansräkningen
samt styrker vinstdispositionen och ansvarsfriheten om
• årsredovisningen är upprättad enligt det finansiella ramverket
• styrelsens förslag till disposition av bolagets vinst eller förlust är förenligt med aktiebolagslagen
• styrelsen och vd:n inte har gjort något som kan innebära ersättningsskyldighet mot företaget.”
Vi läser förstås romaner och instruktioner med olika syften, enkelt uttryckt ”nöje” och ”nytta”.
I den skönlitterära texten kan språket därför roa, stila och störa. I instruktionen
däremot är språkets uppgift att lyfta fram innehållet på ett så tydligt sätt som möjligt.
Knausgårds romaner kan vi lägga ifrån oss om vi inte gillar dem, men instruktionen behöver
vi för att förstå hur vi ska göra. Därför måste instruktionen ha ett klart och tydligt språk,
till exempel en enkel meningsbyggnad och överskådliga punktlistor.